Det händer ju ibland att försäkrade har två olika sjukförsäkringsärenden samtidigt. Det kan finnas en ansökan om sjukpenning och en ansökan om sjukersättning. Dessa båda ärendeslag handläggs av olika avdelningar inom FK. Dessa avdelningar kommunicerar inte alltid så väl med varandra. Därför händer det ibland att den ena handläggaren går iväg för att konsultera försäkringsläkaren ungefär samtidigt som den andra handläggaren får samma lysande idé. Har man otur informerar inte handläggarna varandra om att de fått en bedömning av en försäkringsläkare och har man riktig otur hinner båda gå till varsin försäkringsläkare och få varsin bedömning av samma medicinska underlag. Har man sedan ännu mer otur tycker försäkringsläkare 1 att den försäkrade kan stå till arbetsmarknadens förfogande på heltid medan försäkringsläkare 2 anser att personen i fråga inte har någon arbetsförmåga överhuvudtaget.
Detta hände mig så sent som i veckan. Tur i oturen för mig var att jag hann upptäcka att det kommit till ett annat sjukförsäkringsärende och att den handläggaren också gått till försäkringsläkaren innan den försäkringsläkare jag konsulterat hunnit gå för dagen (och för sommaren). Så jag fick gå tillbaka och visa försäkringsläkare 1:s bedömning för "min" försäkringsläkare. Försäkringsläkarna ska och får inte överpröva varandras bedömningar så min försäkringsläkare fick istället bedöma ärendet utifrån de nyinkomna medicinska underlagen. Dessa tillförde egentligen inget nytt till ärendet så resultatet blev att den försäkrade istället för att ha rätt till hel ersättning inte får nån ersättning alls.
Rättsäkert? Knappast. Hur känner man sig som handläggare? Rätt usel. Hur moraliskt riktigt är det att "göra om" en bedömning så som jag gjorde? Inte så värst. Men sådant är stundtals livet som FK-handläggare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar